
Fight Club
”The first rule of fight club is; you don´t talk about fight club.”
Somliga filmer har förmågan att prägla en hel generation och David Finchers Fight Club är definitivt en sådan film. För dem som var unga när filmen kom år 1999 satte den ett outplånligt spår med sin hänsynslösa nihilism och råa samhällskritik. Filmen handlar om en namnlös person som är trött på sitt meningslösa liv. Han arbetar, äter, shoppar och lever som de flesta andra i en meningslös tillvaro. För att lösa sin sömnlöshet snyltgästar han på olika självhjälpsgrupper med sjuka människor som har riktiga problem, vilket hjälper fram tills han upptäcker en annan parasit som liksom han lurar sig in på dessa möten. Räddningen kommer när han av en slump träffar den nihilistiska och kompromisslöse tvåltillverkaren Tyler Durden och efter att huvudkaraktärens lägenhet mystiskt exploderat av en gasläcka flyttar han in i Tyler Durdens fallfärdiga rivningshus.
Efter att Tyler Durden fått huvudkaraktären att slåss med honom en dryckeskväll inser de båda att slagsmålen har en renande effekt varpå de startar en illegal slagsmålsklubb där män slåss för att finna mening i sina annars meningslösa liv. Men när slagsmålsklubben börjar utvecklas till en armé börjar huvudkaraktären ifrågasätta Tyler Durdens motiv varpå en mörk sanning träder fram.
Året då Fight club kom var ett av de starkaste åren i mannaminne med filmer som Eyes Wide Shut, The Matrix,
Star Wars 1 – The Phantom Menace, The Green Mile, The Talented Mr. Ripley och många, många fler. Ändå står sig Fight Club fortfarande stark i konkurrensen och är förmodligen en av de filmerna det året som gjorde starkast intryck på biopubliken. Liksom The Matrix som kom samma år betraktas den som en postmodern film där gamla sanningar ifrågasätts och där ingen kan vara säker på någonting. Framförallt inte publiken.